Ett första steg...

Ja det är en annorlunda tid vi lever i. 

Jag kommer från en familj där samhällsfrågor alltid har varit en naturlig del av samtalen. 

Politiska diskussioner var vardag, nyhetsflödet en ständig följeslagare, och engagemanget i aktuella frågor en självklarhet. 

Detta präglade mig, både som ung och i mitt vuxenliv. Jag har varit politiskt aktiv, läser mycket och följer samhällsdebatten noga. Och jag har sällan varit tyst.

Men något hände som fick mig att ta ett steg tillbaka. 

Inom partipolitiken såg jag saker i olika partier som gjorde att jag tappade intresset. Jag insåg att jag har svårt att kompromissa med vad jag anser är rätt bara för att hålla mig inom en ideologisk ram. Jag förstår behovet av en partilinje, men jag var inte den som kan stå och argumentera för något jag inte tror på fullt ut.

Det betyder inte att jag ser ner på dem som gör det – tvärtom. 

De som engagerar sig politiskt och lägger sin fritid och energi på att försöka förändra samhället förtjänar vår respekt, oavsett politisk färg, så länge de respekterar demokratins grundprinciper. Men för min del var det inte rätt väg. Kanske blir det aldrig det.

Ju äldre jag blir och ju fler erfarenheter jag samlar på mig, desto svårare har jag att hitta en fast politisk hemvist. Det betyder dock inte att jag saknar åsikter. Tvärtom – jag känner ett allt större behov av att systematisera och formulera dem. Samhällsutvecklingen oroar mig och välden blir en alltmer tumultartad plats. Den oron jag känner leder till mitt behov av att åter börja skriva.

Jag har inga illusioner om att mina tankar kommer att skapa stort engagemang hos andra. Men det är inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag behöver det. Om någon sedan finner mina ord värda att läsa är det en bonus.

Istället för att ösa ur mig åsikter i sociala medier, där allt ändå drunknar i bruset, samlar jag dem här. Efter 25 år som polis har jag sett samhällsutvecklingen ur ett perspektiv som få har tillgång till. Frågor om trygghet och samhällsutveckling kommer naturligt att ta stor plats i det jag skriver. Jag kommer inte att kunna låta bli att kommentera världsläget, och jag är säker på att jag kommer att reta upp en del. Jag har inga förväntningar på att alla ska hålla med mig – snarare tvärtom. Jag välkomnar det seriösa och respektfulla samtalet.

Men nätet är samtidigt en ogästvänlig plats, något som symboliseras av bilden jag valt för det här första inlägget. Jag har bloggat tidigare, men tröttnade när trollen började flockas kring mina texter. Den här gången tänker jag hålla ut längre. Jag tycker att vi är skyldiga varandra det. Att ta plats på den demokratiska arenan och göra ens röst hörd. Oavsett om det är populärt eller inte. För som så ofta så finns inte det viktiga klart synligt. Det finns gömt där - mellan raderna.