En förändring behövs i migrationspolitiken

Sverige har på genomfört en drastisk förändring av sin migrationspolitik. Från att ha varit ett av de mest generösa länderna i Europa har vi nu ett av de strängaste regelverken. I den allmänna opinionen tycks det finnas ett stöd för omläggningen av den svenska hållningen.

Svensk migrationspolitik har under lång tid lyfts fram som ett misslyckande som medfört utanförskap, utsatta bostadsområden, hederskultur och grov brottslighet. Så nu har vi slagit hårt i bromsen.

Problemet med att bromsa snabbt och hårt är att man då kan förlora förmågan att styra - och att man hamnar någonstans man inte borde. För vi ser nu allt oftare konsekvenserna av den snabba förändringen. Vi ser skötsamma, arbetande och välintegrerade människor som trots att de bott i Sverige under stora delar av sina liv nu utvisas. Visst, det skrivs lite om det på debattforum och på insändarsidor – och ibland publiceras det en artikel.

Denna text handlar inte om det tidigare fanns behov av att bromsa. Det handlar om de effekter vi nu ser av en snabb omläggning.

Ofta kritiseras Migrationsverket för en omänsklig hållning. Men man glömmer då att Migrationsverket är bara en myndighet som har i uppdrag att verkställa den politik som beslutats av vår lagstiftande församling.

Så frågan måste ställas till er som har förtroendet att vara folkvalda:

Varför söker vi aktivt att straffa dem bidrar till samhället? Och om vi kan vara överens om att detta är fel – varför drivs inte frågan om att balansera lagstiftningen. Eller är det helt enkelt så att det inte finns något intresse? Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg?

Eller kan det finnas skäl att nu gå tillbaka och korrigera det som blivit fel?

En politik som saknar flexibilitet

Det har blivit allt tydligare att nuvarande lagstiftning är stelbent och saknar förmågan att bedöma individuella fall på ett rimligt sätt. Flera fall har uppmärksammats där unga vuxna, som kom till Sverige som barn, nu utvisas efter att de fyllt 18 år. De bedöms plötsligt som ensamstående vuxna utan skyddsskäl, trots att de hela sina liv levt i en svensk familj, gått i svensk skola och aldrig haft någon annan verklig anknytning än till Sverige.

Samtidigt ser vi en annan absurd konsekvens av den hårda migrationspolitiken: yrkesverksamma personer som jobbar inom bristyrken, som sjuksköterskor, lärare och ingenjörer, utvisas eftersom de inte uppfyller något administrativt krav. Det kan handla om en provanställning som varit någon månad för kort eller att en arbetsgivare missat någon formell detalj i en ansökan.

För Sverige som samhälle är det orimligt att vi skapat byråkratiska regler som inte tar hänsyn till arbetskraftsbehov eller ens humanitet.

Signalpolitik i stället för sunt förnuft

Den hårdare migrationspolitiken handlar inte längre bara om att begränsa invandringen. Den har utvecklats till en signalpolitik där målet verkar vara att visa hur strikt Sverige har blivit, oavsett de negativa konsekvenserna. Detta leder till att besluten frångår sunt förnuft. I andra länder, som Tyskland och Kanada, finns mekanismer för att behålla personer som har jobb och är välintegrerade. Sverige har ingen sådan flexibilitet, vilket gör att vi förlorar kompetens och arbetskraft samtidigt som vi slår sönder människors liv.

Dags att balansera systemet

Det behövs en reform som ser till att skötsamma individer som bidrar till samhället inte utvisas på grund av stelbenta regler. Vi måste införa en möjlighet till individuell prövning där faktorer som arbete, utbildning och faktisk anknytning till Sverige väger tyngre än enbart formella kriterier.

Om inte av någon annan anledning så för att visa att integration är något som lönar sig för en individ som vill bygga ett liv i vårt samhälle.

Regeringen och riksdagen bör:

1. Utveckla integrationsregler som gör det möjligt för personer med lång vistelse i Sverige att få uppehållstillstånd baserat på deras faktiska livssituation, arbete och samhällsetablering – i likhet länder som Tyskland.

2. Skapa ett snabbspår för bristyrken, så att arbetskraftsinvandrare och asylsökande med relevanta yrken kan stanna och arbeta.

3. Ge amnesti till unga skötsamma vuxna som växt upp i Sverige, men som riskerar utvisning enbart på grund av administrativa skäl.

Sverige bör vara ett land där vi belönar de som bidrar till samhället. Det är dags att sluta straffa dem vi borde värna om. Eller det finns kanske ingen politisk vilja till det?