Dubbelmoral i debatten

Jag läste nyligen ett inlägg där debattören Katarina Janouch upprört anklagar "vänsterdebattörer" för att kritisera Israels agerande i Gaza, samtidigt som de – enligt henne – tiger när israeliska barn dödas av Hamas. 

Budskapet från henne är tydligt. Hon menar att debattörernas  indignation är selektiv, att deras engagemang styrs av politiska preferenser snarare än genuin omsorg om mänskliga liv. Hennes ilska är mycket tydlig - och utifrån hennes text helt logisk. Och i delar har hon naturligtivs inte fel. Hamas är en vidrig terrororganisation och behöver bekämpas.

Så vad är då problemet? Jo, Katarina J gör sig nämligen skyldig till exakt samma sak.

Det är svårt att hitta inlägg eller texter från henne där hon visar samma upprördhet när palestinska barn dödas av Israels bomber. Hennes indignation är lika alltså selektiv som hon anklagar andra för att vara. 

Det är en klassisk retorisk fälla där man inte argumenterar för sin egen ståndpunkt, utan bara försöker undergräva motståndarnas. Man kritiserar andras tystnad men ignorerar sin egen. Så frågan är använder man snarare ett vidrigt brott mot oskyldiga barn som ett fordon på sin egen åsiktsväg?

Och det här är inte ett enskilt exempel – det är en sjukdom i samhällsdebatten.

Vi ser det överallt. När någon pekar på övergrepp i ett visst sammanhang svarar någon annan: "Men varför sa du inget om X?" 

Det är inte ett försök att föra en diskussion – det är ett sätt att misstänkliggöra och avfärda. 

Indignation som vapen, inte ett uttryck för genuin omsorg. 

Om vi verkligen brydde oss om oskyldiga liv, om vi verkligen ville ha en bättre värld, då skulle vi vara konsekventa. Då skulle vi kunna erkänna att krigets offer är oskyldiga, oavsett var de bor eller vilken flagga som vajar över deras hem. 

Men istället tycker vi att det är viktigare att stanna i våra åsiktsläger, i våra retoriska skyttegravar.  Vi hellre letar efter motståndarnas brister än efter sanningen. Var är då vår humanism?

Jag hoppas och tror att vi kan bättre än så.

Indignation i sig är inte fel – men den måste vara ärlig. Annars är den bara politik.